Jag tycker det är lite lustigt faktiskt, jag är en natt människa. jag tycker såklart om dagarna också men jag är inte den som går å lägger mig så tidigt alltid. Dock är jag väldigt rädd för mörker! och jag har kommit till en gräns att det känns som att jag måste göra något åt det! vissa stunder är värre och just nu har jag sett två filmen (göta kanal 3 och the imaginarum of doctor parnassus) varav de sista är en enda stor fantasi värld, nästan. och efter att jag ser liknande filmer lever jag kvar i filmen en stund efter och då blir allt värre! jag fantiserar om allt, och det är inte roligt kan jag lova! När jag är i mörkret och det är sådär läskigt så går jag på helspänn, jag klarar knappt av att gå ut till mig för på vägen ut hit så måste jag passera högt gräs som är mot min vägg och mot sandlådan och jag går då alltså som i en liten gång emellan och ni skulle bara veta.. det är jobbigt att gå där emellan, jag hoppas eller springer förbi! mkt kan gömma sig i gräser, speciellt händer som sträcks ut! jag skulle kunna babbla på i evigheter och hur jag beter mig när jag är i mörkret och är rädd, och vilka tankar som far upp i huvudet osv osv men det orkar jag inte skriva allt. Jag vet dock att jag vill göra något åt det, men jag vill inte prata med någon och jag vill inte heller vistas ute i mörkret för att försöka vänja mig, nej nej! så hur? jag håller tummarna för att det bara ska försvinna av sig själv sakta men säkert.. dock är det som tur är inte lika farligt när jag inte är själv. men påväg ut till mig i mörkret är jag typ alltid själv. nä nu säger jag god natt och sover med en lampa tänd inatt skulle jag tro! natti natti.