Bloggningen ligger inte direkt överst på min att göra lista.. men tänkte bara säga att jag lever! ;) Jag njuter för fulla muggar av mitt härliga liv här i sverige och usa kommer bara närmare och närmare.. men nu ska jag kila! skriver något längra någon dag framöver, hare bra! :)

Det började med att min morbror berättade om när han bodde i usa. sen när jag gick i 7:an så berättade mamma för mig vad en au-pair var och sedan dess har jag velat åka till usa för att jobba som au-pair i en familj i ett år. i 3:an på gymnasiet tog jag tag i det hela på riktigt med ansökan osv. jag hade planer på att åka under sommaren efter studenten men någon familj som verkade vettig dök aldrig upp. Jag la hela usa/au-pair grejen mer och mer på hyllan även fast jag inte vela pga. det aldrig hände någonting med det. livet här hemma flöt på, jag fick jobb på bästa stället man kan ha, Lillpigan. älskar verkligen att jobba där! jag skaffade egen bil (känner mig rätt vuxen nu faktiskt!) och jag träffade en underbar människa! mitt tjat om "när jag åker till usa" ändrades om till "om jag åker.." och jag trodde nästan att drömen jag haft så länge inte skulle slå in. men som sagt, jag hade de riktigt bra här hemma! :) men så helt plötsligt blev jag matchad med en familj, jag läste om dem och tyckte de verkade som en helt okej familj. jag mejlade med pappan och pratade i telefon med honom och mejlade lite med den nuvarande au-pairen och skypade med mamman och pappan. efter detta kändes familjen så himlans bra! Det första au-pairen sa till mig var "grattis till dig som är matchad med just denna familj!" hur kul var det inte att få höra det egentligen? kändes kanon kan jag lova! när vi skypade sade familjen att de troligvis skulle tacka ja till mig. (detta var i fredags) och i måndags ringde cultural care au-pair (förmedlingen jag är anmäld hos) från kontoret de har i usa och berättade att familjen tackad ja till mig. jag visste inte om jag skulle springa runt och göra glädjeskutt eller bara falla ihop och gråta? ska jag åka och förverkliga min dröm jag haft i flera år och lämna människan jag tycker så otroligt mycket om eller ska jag stanna hemma med den underbaringen som finns här och undra resten av mitt liv hur ett år som au-pair skulle varit? Jag valde att tacka ja. jag vill veta hur min dröm är att leva på riktigt, jag vill inte ångra mig resten av livet, detta är chansen jag har för att få åka till usa och jag tänker ta den. dock gråter jag varje gång jag tänker på att jag måste åka för jag vill inget hellre än att få vara med dig Fernando, du betyder så otroligt mycket! och att bara sticka och lämna dig gör ont i hjärtat jag känner mig som en idiot till människa att lämna en sådan fin och underbar person som dig här hemma. Men jag vet också att om vi är menade att vara tillsammans så kommer du finnas kvar när jag kommer hem och ett år isär kommer bara stärka vårat förhållande!

Jag hoppas för allt i världen att jag valde rätt val nu! Fernando, om något händer mellan oss pga. att jag åker kommer jag ångra mig resten av livet att jag åkte. jag vet att jag kommer klara av detta år och sedan komma hem till dig. det finns flyg och skulle det verkligen inte fungera är det inte värre än att jag åker hem.

För er som inte vet så kommer jag alltså att få uppleva min dröm som au-pair. Den 7:e mars kommer jag sätta mig på ett plan mot usa för att börja mitt år på en au-pair skola på Long Island, New York och sedan den 11:e mars ta mig vidare till Lemoyne, PA för att bo hos min värdfamilj som består av en mamma, pappa och fyra söner i åldrarna 3, 4, 9 och 10.

efter några mejl så ringe pappan mig igår i familjen jag blev matchad här om dan. var skapligt nervös och lite chockad för visste inte alls att han skulle ringa :o Men efter att vi lagt på kändes det toppen! Jag har även fått mejladressen till den nuvarande au-pairen och efter att jag ställt lite frågor och läst svaren känns allt bara så bra det kan bli! Familjen verkar vara en guld familj att ha som host family! Och ikväll ska jag skypa med familjen. är inte så jätte nervös nu, men det kommer mer och mer hela tiden! och det värsta är ju när jag är nervös så tappar jag alla orden :o inte så kul.. men ska göra mitt bästa!

Familjen känns great och allt känns så bra! men det finns ju saker här hemma som känns precis lika bra och om inte bättre! jag är helt galen, jag har aldig haft problem med att välja lite större saker i mitt liv. program till gymnasiet visste jag redan i sjuan och att jag vela åka som au-pair har inte varit några tvivel alls, tills nu.. Det känns som om jag står och håller i de två saker som betyder mest i en varsin han och jag kan inte välja. att åka som au-pair är kanske den enda chansen jag har nu att göra det. men så finns den en helt underbar människa här hemma som jag absolut inte vill åka ifrån! hur fan ska jag göra!? känns som om jag spricker, jag vet fan inte alls hur jag vill och jag är inte van med det. inte när det gäller större saker som detta. jag har aldrig i hela mitt liv valt mellan något så svårt.. tårarna i ögonen kommer lätt fram när jag tänker på det och det är jobbigt. jag vill ju så gärna..


bild lånad från google.se

har fortfarande inte fått tillbaka mitt minneskort så har inga bilder från jul/når att bjuda på ännu. inatt iallafall så kände jag inte för att sova, började natten med att läsa en massa blogginlägg jag inte hunnit läst och sedan blev det lite städning i mitt vardagsrum som iaf ser lite bättre ut nu ^^ sen blev det sängen strax för halv 6. alltså en Louise utan jobb är en Louise med dålig dygnsrytm.. jag vet inte riktigt vad jag håller på med? att vända på dygnet är inte så farligt men mina matvanor blir konstiga också, jag äter inte riktigt som jag ska tror jag? missar en frukost här och en lunch där. men men är det inte lite de som hör tonåren till? är ju faktiskt tonåring i ett år till!

igår så såg jag att jag blivit matchad med en familj i usa, en mamma en pappa och 4 pojkar. och vad jag har läst så verkar det som en bra familj! jag blev dock lite paff för trodde typ CC hade glömt bort mig..? och blev dessutom matchad med denna familj på min gamla ansökan (som jag trodde cc hade tagit bort efter jag gjort en ny??) wieeerd.. fick iallafall ett mejl av dem som jag svarat på och har nu fått ännu ett som jag svarat på och troligtvis ringer de mig imorgon via skype. HUR nervös jag är? baraa så där pytte pytte lite, noooot! helt galet nervös!

och allt har blivit så svårt, i somras hade jag tänkt att åka som au-apir. den rätta familjen dök aldrig upp och jag sitter här nu och tycker att livet är riktigt bra och ska jag åka nu och bara lämna allt här hemma? jag vill inget annat än att åka, jag vill följa min dröm jag har haft så länge nu! men som sagt, ska jag lämna allt här? vågar jag lämna det här hemma? kommer det vara såhär när jag kommer tillbaka isåfall? jag kan säga en sak och det är att jag är sjukt kluven. jag vet inte alls vad jag vill längre..

Bilen som jag har är ingen sport bil direkt, ganska långt ifrån en sportbil faktiskt. Jörgens bil däremot är det lite mer drag i, vi kallar den för hans lilla ferrari ^^ jag skjutsade anton i den nyss och att få gasa på, växla och sedan gasa på igen och känna det där draget, det kan man göra i jörgens bil! (nu finns det ju självklart mkt mkt värre bilar men det är stor skillnad på hans och min!) så att få köra hans och känna det där draget gav mig en idé, en stjärna tändes hos mig och jag har kommit på att jag vill köra typ rally, måste inte nödvändigt vara bil, så länge det går fort! men tror jag skulle gilla bil mest eftersom jag vill ha känslan av att sitta där inne, ha foten på kopplingen/gasen och ha växelspaken i handen. jag blir alldeles till mig bara av tanken att få gasa på ordentligt någonstans! fy fan vad roligt! ahhh fan vad taggad jag är! har kollat upp att man kan köra folkrace i amsberg, man måste vara mins 8pers så ska dra ihop ett gäng! ahh vill nu nu nu nu! :D eller köpa en skoter eller cross eller nått, haha ahh jag blir galen! vore så sjukt kul! :D

HUR kul vore inte detta liksom!? :D

Bild lånad från dala hyrkart