Det började med att min morbror berättade om när han bodde i usa. sen när jag gick i 7:an så berättade mamma för mig vad en au-pair var och sedan dess har jag velat åka till usa för att jobba som au-pair i en familj i ett år. i 3:an på gymnasiet tog jag tag i det hela på riktigt med ansökan osv. jag hade planer på att åka under sommaren efter studenten men någon familj som verkade vettig dök aldrig upp. Jag la hela usa/au-pair grejen mer och mer på hyllan även fast jag inte vela pga. det aldrig hände någonting med det. livet här hemma flöt på, jag fick jobb på bästa stället man kan ha, Lillpigan. älskar verkligen att jobba där! jag skaffade egen bil (känner mig rätt vuxen nu faktiskt!) och jag träffade en underbar människa! mitt tjat om "när jag åker till usa" ändrades om till "om jag åker.." och jag trodde nästan att drömen jag haft så länge inte skulle slå in. men som sagt, jag hade de riktigt bra här hemma! :) men så helt plötsligt blev jag matchad med en familj, jag läste om dem och tyckte de verkade som en helt okej familj. jag mejlade med pappan och pratade i telefon med honom och mejlade lite med den nuvarande au-pairen och skypade med mamman och pappan. efter detta kändes familjen så himlans bra! Det första au-pairen sa till mig var "grattis till dig som är matchad med just denna familj!" hur kul var det inte att få höra det egentligen? kändes kanon kan jag lova! när vi skypade sade familjen att de troligvis skulle tacka ja till mig. (detta var i fredags) och i måndags ringde cultural care au-pair (förmedlingen jag är anmäld hos) från kontoret de har i usa och berättade att familjen tackad ja till mig. jag visste inte om jag skulle springa runt och göra glädjeskutt eller bara falla ihop och gråta? ska jag åka och förverkliga min dröm jag haft i flera år och lämna människan jag tycker så otroligt mycket om eller ska jag stanna hemma med den underbaringen som finns här och undra resten av mitt liv hur ett år som au-pair skulle varit? Jag valde att tacka ja. jag vill veta hur min dröm är att leva på riktigt, jag vill inte ångra mig resten av livet, detta är chansen jag har för att få åka till usa och jag tänker ta den. dock gråter jag varje gång jag tänker på att jag måste åka för jag vill inget hellre än att få vara med dig Fernando, du betyder så otroligt mycket! och att bara sticka och lämna dig gör ont i hjärtat jag känner mig som en idiot till människa att lämna en sådan fin och underbar person som dig här hemma. Men jag vet också att om vi är menade att vara tillsammans så kommer du finnas kvar när jag kommer hem och ett år isär kommer bara stärka vårat förhållande!

Jag hoppas för allt i världen att jag valde rätt val nu! Fernando, om något händer mellan oss pga. att jag åker kommer jag ångra mig resten av livet att jag åkte. jag vet att jag kommer klara av detta år och sedan komma hem till dig. det finns flyg och skulle det verkligen inte fungera är det inte värre än att jag åker hem.

För er som inte vet så kommer jag alltså att få uppleva min dröm som au-pair. Den 7:e mars kommer jag sätta mig på ett plan mot usa för att börja mitt år på en au-pair skola på Long Island, New York och sedan den 11:e mars ta mig vidare till Lemoyne, PA för att bo hos min värdfamilj som består av en mamma, pappa och fyra söner i åldrarna 3, 4, 9 och 10.