På fredagen den 27:e så började jag känna av lite värkar kring 15 tiden. Hade hela dagen känt mig lite annorlunda i magen å så men tänkte inte så mycket på det. på kvällen tyckte jag de blev värre och värre så jag började faktiskt ta lite tid och de låg först mellan 10-15min sen minskade det och höll sig väldigt regelbundet mellan 7-9min. Jag gick på toa och såg att jag blödde lite så ringde förlossningen och de sa att de inte var någon fara men om värkarna kommer ännu oftare och fortfarande regelbundet är det dags att åka in eller om jag bara tyckte det gjorde för ont och jag vela ha något mot värken. Jag höll hela tiden telefon kontakt med mamma. vid 2tiden kände jag att nej nu är det dags! hade lyckats somna och vaknade av att det gjorde riktigt ont och värkarna var nu nere på 4-5min! Ringde pappa som kom och hämtade oss och 02.40 blev vi inskrivna på förlossningen.

Väl inne kände jag att värkarna började avta och kände åh nej, bara jag inte blir hemskickad nu.. de gjorde ctg och bebis mådde bara bra men som sagt, hade få värkar och inte speciellt kraftiga. de kollade hur mycket jag var öppen 2cm jiho.. nu trodde jag verkligen att vi skulle bli hemskickade..

Men vid 04.10 blir vi inskickade till ett sovrum och där fick jag ta en sovkur, två alvedon, en sömntablett och nått som skulle minska sammandragningarna lite (tror jag det var) dock tog jag inte den sistnämda för jag fattade inte att jag skulle ta den, förstod det som om jag kunde ta den om jag vela. Han nästan inte mer än å somna så började värkarna dra igång igen och nu gjorde det ont! vaknade vid varje värk med tårar i ögonen.

07.25 känner jag att jag inte kan sova längre och ringer efter barnmorskan. gör ännu en ctg och ser nu att värkarna kommer oftare och är starkare och jag är nu öppen 6cm så det hände el del medans jag sov! och blir tillbaka skickade in i förlossningsrummet. kopplar ctg igen för att hålla koll på hela förloppet. jag får även lustgas och nu kan jag lova att värkarna känns!! efter knappt någon sömn så är jag knappt vaken och jag har absolut ingen tidsuppfattning, försöker bara ta mig igenom värkarna. är jätte trött tror att jag somnar mellan verkarna och vaknar då de kommer eller när någon säger något till mig.

vid 10.00 kommer de inte riktigt åt bebis med ctg och tar därför hål på fosterhinnan så att vattnet går för att sätta ctg på bebis huvud.

vid 11.00 är jg öppen 8-9cm och känner att jag inte riktigt orkar mer då jag är helt slut och vet inte om lustgasen räcker så jag ber efter eda så de ringer efter en läkare som ska komma och lägga den.

I väntan på doktorn så känner jag krystvärkar och kan inte hålla emot längre, ber Fernando i panik att gå å hämta någon och sedan är det dags att börja krysta! så någon ryggbedövning blev det inte. Innan sa barmorskan att under själva förlossningen måste vi sammarbeta och när hon säger vänta så måste jag vänta så jag inte spricker så mycket, visst visst sa jag någon timme innan men om vi säger såhär, när en värk kommer och man vill inget annat än å trycka på så är det väldigt svårt att låta bli när hon mitt i en värk säger stop vänta lite nu. ahh panik typ! alltså en sådan värk är svår att streta emot kan jag lova! men det var bara att försöka hålla emot!

11.59 lördag den 28:e jan krystar jag en sista gång och ut kommer vår älskade dotter! Hon skriker direkt och barnmorskan håller upp henne och frågar om vi ser vad det är för kön. Fernando klipper navelsträngen och jag får uppe henne på min mage :') ♥ 3420g och 49cm lång var vår älskade tös Alina Stina Do Nascimento när hon föddes :)

Jag kan inte beskriva med ord hur en förlossning känns känslomässigt! Jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv! Du går igenom ja jag tror det värsta jag gjort med tanke på den smärta uhu.. men det är inte det värsta jag gjort, det är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv!! jag har alltid önskat att man kunde få hoppa över själva förslossningen och bara få barnet typ *knäpper med fingrarna* sådärja då va det klart. men jag skulle inte för allt i varlden vilja gå miste om detta fantastiska! Och hur ont det än gjorde så skulle jag göra om det en miljon gånger bara för att få Alina!

Att föda fram ett barn är helt magiskt och jag skulle kunna skriva en hel bok om hur det känns men jag skulle ändå inte frå fram känslan med orden, det är helt enkelt någon man måste uppleva själv!


Det var lite om hur förlossningen gick till :)